JAG ÄR INTE SJUK LÄNGRE!

Visst har jag en funktionsnedsättning som gör att jag inte kan springa,

hoppa, stå på ett ben, läsa, skriva, köra bil, mm.

Och självklart beror det på min MS.

Men, jag ser mig inte som sjuk längre.

Jag är tvärt om frisk, stark och mår väldigt bra idag.

För fem år sedan trodde aldrig det var möjligt att må så här igen.

Mitt liv bestod av att ta mig mellan sovrummet, köket, toaletten

och min fåtölj framför tv:n.

Det är riktigt svårt att komma ihåg hur det verkligen var att vara så

oändligt trött och behöva sova flera timmar om dagen.

Att inte orka vara med barnen och familjen.

Eller hur det var att inte kunna resa sig själv från en stol

eller från golvet när man ramlat (för femte gången den dagen).

Jag har MS men jag är inte sjuk i MS längre!

TOES TO BAR!

Vissa rörelser har varit svårare att lära mig.
Många beror så klart på att man behöver en bra balans,
men även vissa styrkeövingar har jag kämpat med.
Det verkar vara extra svårt att få kontakt med vissa muskler.
Jag antar att det hänger ihop med sjukdomen.

Magmusklerna är en sådan grupp för mig.
Det har tagit mig åtta månader men nu klarar jag äntligen att göra
"toes to bar".

JAG KAN SPRINGA IGEN!

En del kanske inte skulle kalla det för att springa, men för mig är det ett stort steg.

Jag har blivit mycket starkare och går mycket bättre, men

jag har faktiskt aldrig trott att jag skulle kunna springa igen.

ÅTERBLICK 2013

När året började hade jag precis avslutat min första utmaning.

Jag hade gått 178 mil året innan och hela Januari tog jag det bara lugnt. 

Fokus låg på mat och vila.

I Februari var jag med i en artikel i Mat & Hälsa.

Det blev helt plötsligt fler läsare av bloggen.

Jag fick massor av mejl. Allt från snälla ord och tack, 

till personer som också var intresserade av att lägga om kosten.

När jag startade bloggen var den mer som en dagbok och en utmaning till mig själv.

Att så många blivit intresserade av vad lilla jag har att säga är helt otroligt.

Efter det kom min träningsinspiration tillbaka. 

Eftersom jag gärna vill ha ett mål att stäva emot så fick jag en galen idé:

- jag skulle vara med på Vansbrosimningen till sommaren.

Jag gick med i min gamla simklubb i slutet av Februari. 

Jag simmade 1-2 pass i veckan under våren och totalt (t.o.m Juni) över 5 mil.

Den 6:e Juli simmade jag Vansbro tjejsim

Efter det bestämde jag mig för att lägga undan kryckorna.

Jag började gå korta sträckor. Fram och tillbaka på gatan, runt kvarteret, mm.

Till hösten kunde jag gå ca 2 km.

För någon vecka sedan gick jag 4 km.

Mitt nya mål är att gå helt själv 1 mil.

Det är mitt största mål för 2014!

NYA MÅL / UTMANINGAR

Skogsvandra till en fäbod

Under våren har jag tagit kortare promenader i skogen för att få lite mer utmaning.
Jag använder gångstavar för att hålla balansen.
Det har varit väldigt nyttigt och jag har tränat balansen, styrkan i vristerna och även synen.
Ett mål jag har är att ta en heldagsvandring med familjen och försöka ta oss till någon fäbod i närheten.
Vi bor nästan i skogen och det finns fyra olika fäbodar att välja mellan i närheten.
Jag vet inte hur långt det är till dem, men det är några kilometer till en mil.
Det finns inga vägar dit utan det är smala skogsstigar och rätt kuperat vissa bitar.
Jag ska ta reda lite mer om dem och se vilken vi ska satsa på.
Det kommer verkligen bli en utmaning, men förhoppningsvis en trevlig sådan.

Gå en mil utan kryckor

En mil låter väldigt långt. Det måste jag medge.
Idag går jag 4 km utan kryckor, men jag har inte provat att gå längre heller.
Jag är inte helt slut när vi kommer tillbaka, men jag har känt av min fot ibland.
Mitt mål är att klara det innan snön kommer.
Sedan under vintern finns det ingen chans att jag klarar det.


Gå upp för trapporna i Eiffeltornet

Ända upp till toppen av Eiffeltornet får man inte gå längre. Det är kanske tur det.
Till den andra avsatsen är det 668 trappsteg och det känner jag att jag kommer klara av.
Den största utmaningen kommer nog vara att gå ner igen.
Jag har alltid svårare att gå i nedförsbackar och ner för trappor, än uppför.
Jag fyller år i November och hoppas då på en weekend i Paris.

Andra mål jag har går ut på att vara med aktiv.
Jag vill åka karuseller och vattenrutschbanor med barnen.
Cykelsemestra på Gotland.
Bergsvandra på Gran Canaria.

Jag kommer hela tiden på nya små utmaningar så jag har fullt upp.

MÅL! (Kiruna 178 mil)

De sista milen tog jag när vi var på Gran Canaria förra veckan!

Det var inga enkla mil utan jag försökte gå lite i bergen, gick i oändliga trappor och resten var också i väldiga backar.

Vi bodde i Puerto Rico och hotellet låg väldigt högt upp. Alla som har varit där förstår vad jag menar när jag säger branta vägar.
Hela staden är byggd i tre bergsskrevor. Längs bergssidorna ligger det massor med hotell och längst ner ligger stranden och alla restauranger.
Så varje kväll var det en rejäl promenad på ca 5 km när vi gick ut och åt. Det var väldigt brant och krångligt ner, men efter god mat och lite vila så var den branta promenaden uppför mycket enklare.

Det var ett riktigt bra avslut på min utmaning!

Bloggen kommer självklart vara kvar och jag kommer lägga upp lite fler recept då och då. Jag har ingen riktigt plan än för kommande utmaningar, men fler blir det.

Vi hörs!



RIDTUR I FJÄLLEN (Gävle 82,7 mil )

Jag har ridit ganska mycket när jag var yngre och innan jag blev sjuk var jag och min mamma ute på lite turridningar då och då.
För ganska exakt 6 år sedan var jag ut på en ridtur i Jämtland, vid våran sommarstuga, och kände att allt inte stämde med mig. Jag blev trött i benen och fötterna domnade bort. När jag skulle kliva av hästen efteråt så bar inte benen och jag blev riktigt rädd.
När jag kom tillbaka hem så tog jag kontakt med vården för första gången och senare det året fick jag min MS diagnos.

Att rida igen har kännts helt omöjligt, men alltid funnits där som en dröm.

I år hade vi som mål att hela familjen skulle ut och rida tillsammans och nu i veckan som var klarade vi av det!

Vi var upp och hälsade på mina föräldrar i stugan (allstå samma ställe där jag red sist). Min mamma fyllde 60 år och jag och min bror bjöd ut henne på en ridtur som present. Sedan var målet att alla i familjen skulle med, men vi viste ju inte ens om jag skulle klara av att ta mig upp på en häst och varken Anders eller Hampus hade ridit förut. Våran yngsta dotter Allis däremot var det inga tvivel om. Hon rider på ridskola en gång i veckan och är van med hästar.  Men tillslut red vi iväg alla sex och fick en riktigt härlig fyra timmar lång tur på fjället.

Jag fick självklart hjälp att ta mig upp på hästen och fick sitta och hålla mig i sadeln medans vi red.
Jag tror att det var väldigt bra för min balans. Ju längre vi red desto mer säkert kändes det och jag blev mer och mer van. En ridtur om året skulle nog inte vara helt fel. Vi får se....