Jag har ridit ganska mycket när jag var yngre och innan jag blev sjuk var jag och min mamma ute på lite turridningar då och då.
För ganska exakt 6 år sedan var jag ut på en ridtur i Jämtland, vid våran sommarstuga, och kände att allt inte stämde med mig. Jag blev trött i benen och fötterna domnade bort. När jag skulle kliva av hästen efteråt så bar inte benen och jag blev riktigt rädd.
När jag kom tillbaka hem så tog jag kontakt med vården för första gången och senare det året fick jag min MS diagnos.
Att rida igen har kännts helt omöjligt, men alltid funnits där som en dröm.
I år hade vi som mål att hela familjen skulle ut och rida tillsammans och nu i veckan som var klarade vi av det!
Vi var upp och hälsade på mina föräldrar i stugan (allstå samma ställe där jag red sist). Min mamma fyllde 60 år och jag och min bror bjöd ut henne på en ridtur som present. Sedan var målet att alla i familjen skulle med, men vi viste ju inte ens om jag skulle klara av att ta mig upp på en häst och varken Anders eller Hampus hade ridit förut. Våran yngsta dotter Allis däremot var det inga tvivel om. Hon rider på ridskola en gång i veckan och är van med hästar. Men tillslut red vi iväg alla sex och fick en riktigt härlig fyra timmar lång tur på fjället.
Jag fick självklart hjälp att ta mig upp på hästen och fick sitta och hålla mig i sadeln medans vi red.
Jag tror att det var väldigt bra för min balans. Ju längre vi red desto mer säkert kändes det och jag blev mer och mer van. En ridtur om året skulle nog inte vara helt fel. Vi får se....
